Äntligen Två Svenska Klassiker

Nu har vi gjort det! Vi har äntligen gjort Två Svenska Klassiker! Det känns som om det var länge sedan vi stod vid den lilla sjön här hemma och för första gången försökte krångla på oss våtdräkterna. Sedan dess har vi simmat 3 km, sprungit 3 mil, åkt 9 mil skidor och cyklat 30 mil.

Det har varit ett fantastiskt år, fyllt av träning, mer träning, blåsor, tårar, skratt och sist men inte minst SNOR :)
Vi har lärt oss väldigt mycket om oss själva, hur man fungerar vid utmattning och motiverar sig själv att ta i när energin tryter. Man har fått öva sig på att ha tålamod, vara envis och målmedveten även när det tar emot (för hur kul är att att åka skidor i 9 timmar och 46 minuter när man inte ens tycker om att åka skidor?).

Framförallt har jag lärt mig att pressa mig lite extra och inte ge upp. Har det varit värt det? Definitivt! Känslan när man korsar mållinjen är värd varenda intervall, vartenda stavtag, varje tidig morgonträning och varje seg backe man sprungit eller trampat uppför.

Det här blir det allra sista inlägget på den här bloggen. Tack till er som följt den och visat intresse. Till er som själva gör, eller planerar att genomföra en Klassiker vill jag bara säga lycka till! Och glöm inte näsdukarna!

Stora kramar
Titti & Teresia

Och nu då?

Vad ska vi göra nu då? De flesta föreslår att vi ska lägga oss i soffan och slappa hela sommaren, men det är inte riktigt vår stil :)
Jag står inför en stor utmaning karriärmässigt till hösten, vilket innebär att jag kommer få prioritera annat än träning och lopp minst ett helt år framöver. Och vet ni vad? Det känns helt okej! Det betyder dock inte att jag kommer sitta still, det har jag alldeles för mycket spring i benen för!

Teresia jobbar vidare som PT och arbetar därför dagligen med träning. Hon blev riktigt biten av cykling på slutet, så vem vet, kanske dyker hon upp på Vätternrudan även nästa år?

Bilder från Vättern

Laddar i soffan kvällen innan start


03.30 på morgonen...


Kollar cyklarna och packar väskorna


På väg


På upploppet!


Nöjda, glada och i mål!


Jag får min efterlängtade medalj

Att cykla runt Vättern

Klockan ringde 02.30 på lördag morgon och lyckligtvis smattrade inte regnet mot rutan. En timme (och en tallrik gröt senare) var vi på väg mot starten. Dessvärre kändes mina ben allt annat än pigga...

04.08 startade vi vår resa runt Vättern. Jag upplevde de första tio milen ner till Jönköping som riktigt tunga. Dels fick jag mjölksyra pga. för höga växlar, dels var det motvind. Vi bestämde oss för att ta det lugnt och stannade på alla depåer utom den allra sista.

För vår del bestod Vätternrundan av 10 mil motvind, 10 mil regn och slutligen 10 mil solsken. Det var en låååång färd och många tankar snurrade runt i huvudet medan vi cyklade på de vackra landsvägarna runt sjön.

Teresia var piggare än mig istort sett hela rundan och drog målmedvetet runt oss båda. Hennes norrländska pannben är inte att leka med :)

Det var trånga passager och vägar där vi i stort sett var ensamma. Det var skoskav och kramp i fingrar och händer (Teresia kunde inte växla med sina vänstra hand under i stort sett sista halvan). Det var långtåkigt och det var helt fantastiskt. Det var som livet är i stort, det går upp och ner men alltid framåt.

När vi bara hade några kilometer kvar till Målet och vägen kantades av hejande människor kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag är inte lättrörd, men oj vad jag grät. Jag grät för att vi cyklat 30 mil, för att vi snart var i mål och för att vi faktiskt klarat en hel Svensk Klassiker.

Sedan körde vi över mållinjen och jag såg Niclas springa bredvid oss. När jag stigit av cykeln och fått min medalj och äntligen fick krama honom fanns det ingen hejd på tårflödet.

Män i cykelbyxor

Jag lovar att snart ladda upp bilder från rundan och skriva en rapport. Tills dess får ni hålla till godo med några fina foton som Niclas tagit på de coola killarna i sub 7 gruppen. Säga vad man vill om män i cykelbyxor, men de här går inte av för hackor :)
klicka här för fler bilder

I mååååål!

Vi gjorde det! Vi cyklade 30 mil och kom i mål i Motala. Jag är så glad, men väldigt mörbultad. Det känns som om jag ägnat gårdagen åt att dricka hejdlösa mängder sprit och roa mig med att åka runt, runt i en torktumlare. Återkommer lite senare med rapport och bilder. Kram

Karlstad

Drygt en vecka kvar till Vätternrundan och det enda jag vill göra är att springa, springa, springa (och äta glass förstås). Just nu är jag extra sugen på att åka till mina kära svärföräldrar. I helgen går nämligen Karlstad stadslopp av stapeln, som enligt rykten ska vara ett trevligt millopp på en snabb bana. Dessutom finns det ett minilopp för barn mellan 0 och 6 år :).

Annars så pågår det just nu stora förberedelser inför cykelloppet. Kläder ska handlas, däck ska pumpas och mat ska lagras. Det känns riktigt skönt och tryggt att ha med mig Niclas på det här spektaklet, eftersom han både är en lugn och stöttande make och en duktig cyklist. Dessutom ska han ta med STORA kameran till Motala, så den här gången kommer det för en gångs skull finnas bilder efteråt :)

Jag måste dricka mer

Jag dricker alldeles för lite. Jag får knappt i mig några glas vatten om dagen och vin ska vi inte tala om. Men en och annan cocktail ska jag nog kunna få i mig nu när jag fått så fina nya glas. Min små söner måste ha sparat väldigt länge för att kunna ge mig en så fin mors-dags-present. (Dessutom kan man ju alltid använda dem till glass och det brukar gå ner utan några som helst problem).

Deja vu

Med drygt två veckor kvar till Vätternrundan dyker den där känslan upp igen. Motviljan mot att cykla, ursäkterna för att slippa. Den där ologiska känslan av att någon tvingar mig att göra detta och att jag tycker väldigt illa om den där någon (dvs. mig själv). Oron för att man inte tränat tillräckligt eller förberett sig ordentligt. Nervositeten, irritationen och nedstämdheten. Som ett brev på posten dyker den upp igen, några veckor innan den stora utmaningen. Men jag har varit med förut och vet att den går över, erätts med adrenalin och glädje när det väl är dags. Och när det känns tungt, vare sig det gäller träning eller lopp, så gäller det att bita ihop och följa det råd min kloka vän Maria gav mig inför Vasaloppet: "Gör det bara Titti. Gör det bara."

Irriterande

I söndags cyklade jag och Niclas 5 mil tillsammans. Trots att han suttit still hela vintern och har sämre grundkondition är han så mycket snabbare än mig! Så irriterande, framförallt eftersom han envisas med att dra ifrån hela tiden. Nåja, cykelturen måste väl ändå räknas som en bra paraktivitet, ni vet vikten av att ha gemensamma intressen och allt det där...

Barnlek

Just nu är mina barn väldiga mammiga och jag är väldigt barnig, dvs. ingen av oss vill helst vara ifrån varandra. Det hindrar dock inte mig (oss) från att träna. Igår blev det 2 km uppvärmning till en backe och de cyklade bredvid. Väl framme fick de fika och leka medan jag sprang backinteravaller. De hkälpte även till med att skrika "klara, färdiga, gå!" och räkna antalet intervaller. Sedan cykade/sprang vi hem igen. Alla nöjda, lagom trötta och glada :)

Mammas pojke!

För några veckor sedan tipsade jag om Willes nya springcykel. Den har uppenbarligen fyllt sitt syfte, numera kan han cykla UTAN stödhjul! Inte illa för en treåring!

Aaaveeeenyyyyyn

Jag spenderade tre dagar den här veckan i "lilla London", dvs. Göteborg. Jag är ju urstockholmare vilket innebär en genetisk motvilja till Feskekörka, Avenyyyn och goa gubbar :)

Nej, allvarligt talat så gillade jag verkligen staden och trots att det var en jobbresa hann jag med en hel del träning. En morgon sökte jag upp närmaste morgonpigga sats och styrketränade med en kollega. En annan dag avslutades med löptur i centrala Göteborg. Görgott!

Småbarnstrick

Den här bloggen skulle kanske byta namn till konsten-att-få-tid-att-träna-som-småbarnsförälder. Här är mitt senaste tips:
låt barnen cykla när ni springer! Jag och femåringen stack ut tillsammans i lördags förmiddag och han orkade i hela 5 kilometer! Väldigt kul för både honom och mig!

Igår lärde sig 3-åringen cykla utan stödhjul (!!) så snart får jag nog två små cyklister med mig på löprundorna.

Snorsporter

Efter vår 5-milsruda i fredags kunde jag och Teresia konstatera att vi ännu en gång valt att utöva en snorsport. Det är som sagt inte första gången, tvärtom har hela klassikern genomsyrats av snor. Simma i spöregn i öppet vatten = snorsport. Åka skidor = den västa snorsporten. Cykla = uppenbarligen också en snorsport. Löpning = hel okej ur snorsportsperspektiv.

Efter att klassikern är över kanske vi ska ägna åt oss något lite lugnare, icke snorigt. Bikramyoga verkar ju kul...men kanske lite svettigt?

From my point of view

Men hastighetsmätaren brukar ju självklart inte stå på noll :)

Nu har jag äntligen plockat fram racern och dessutom fått en kortare styrstam vilket gör det mycket mer behagligt att cykla. Tidigare fick jag sträcka mig för att nå fram till styret. I går blev det en riktig myspysrunda med Teresia. Vi gled fram på relativt dåliga vägar ut till Tyresö strand där vi stannade och tog en cappuccino (jag sa ju att det är obligatoriskt med fikastopp på rundor!).

Vett och etikett

Den som trodde att golf var den värsta regelsporten har fel. I cykelvärlden vimlar det av skrivna och oskrivna regler som man bör ta på största allvar om man vill visa respekt för sporten (japp, folk skriver faktiskt så i diverse forum). Ett exempel är den otroligt viktiga strumpregeln. Landsvägscyklister ska alltid ha vita strumpor, medan mountainbikeåkare får hålla sig till den svarta varianten. De hälsar inte heller på varandra. Ett annat exempel är fikaregeln. En runda utan fika är ingen riktig runda. De allra mest extrema äter helst mazariner SAMTIDIGT som de svischar fram i 40 km/h...

Undrar vad de tycker om mig som cyklar runt på en racer med mountainbikeskor och svarta strumpor? Dessutom envisas jag med att hälsa på ALLA som cyklar förbi. Cykel som cykel, eller hur?

Cykelshopping

I dag tog jag med mig Teresia till min favoritcykelaffär TCM. Som vanligt fick vi väldigt bra hjälp och två timmar senare gick Teresia därifrån med en sprillans ny crosscykel av märket Focus! Lite fattigare i pengar mätt, men rik ändå :) Vi stack ut och cyklade 3 mil tillsammans direkt och jag tror att Teresia äntligen förstått det underbara med cykling. I morgon förmiddag blir det 4 mil till!

Söta Terersia...


...och hennes fina cykel

Ur barnens synvinkel

Det har blivit en hel del cyklande i helgen och framförallt med barnen i cykelvagnen. Vi har åkt till middagar, gymnastikträningar och lunchträffar. Under en tur fick de låna min i-phone för att fota och det är alltid lika kul att se världen ur deras synvinkel.

Det är tungt att cykla med barnen, det blir totalt nästan 50 kg extra att dra på. På vägen till lördagens middag var jag faktiskt tvungen att gå uppför en backe eftersom bakhjulet lyfte av tyngden (?). På vägen hem var det ännu tyngre, inte nog med att jag druckit lite vin, Niclas passade även på att låna med sig en tung domkraft hem. Och vem fick dra på den tror ni? Just det, jag :)

Göööööteborg!

Det är uppenbarligen inte bara i huvudstaden som cykelsäsongen även medför lite ansträngda relationer. Hittade den här skylten i Göteborg under mitt besök i början av veckan: