Äntligen Två Svenska Klassiker

Nu har vi gjort det! Vi har äntligen gjort Två Svenska Klassiker! Det känns som om det var länge sedan vi stod vid den lilla sjön här hemma och för första gången försökte krångla på oss våtdräkterna. Sedan dess har vi simmat 3 km, sprungit 3 mil, åkt 9 mil skidor och cyklat 30 mil.

Det har varit ett fantastiskt år, fyllt av träning, mer träning, blåsor, tårar, skratt och sist men inte minst SNOR :)
Vi har lärt oss väldigt mycket om oss själva, hur man fungerar vid utmattning och motiverar sig själv att ta i när energin tryter. Man har fått öva sig på att ha tålamod, vara envis och målmedveten även när det tar emot (för hur kul är att att åka skidor i 9 timmar och 46 minuter när man inte ens tycker om att åka skidor?).

Framförallt har jag lärt mig att pressa mig lite extra och inte ge upp. Har det varit värt det? Definitivt! Känslan när man korsar mållinjen är värd varenda intervall, vartenda stavtag, varje tidig morgonträning och varje seg backe man sprungit eller trampat uppför.

Det här blir det allra sista inlägget på den här bloggen. Tack till er som följt den och visat intresse. Till er som själva gör, eller planerar att genomföra en Klassiker vill jag bara säga lycka till! Och glöm inte näsdukarna!

Stora kramar
Titti & Teresia

Och nu då?

Vad ska vi göra nu då? De flesta föreslår att vi ska lägga oss i soffan och slappa hela sommaren, men det är inte riktigt vår stil :)
Jag står inför en stor utmaning karriärmässigt till hösten, vilket innebär att jag kommer få prioritera annat än träning och lopp minst ett helt år framöver. Och vet ni vad? Det känns helt okej! Det betyder dock inte att jag kommer sitta still, det har jag alldeles för mycket spring i benen för!

Teresia jobbar vidare som PT och arbetar därför dagligen med träning. Hon blev riktigt biten av cykling på slutet, så vem vet, kanske dyker hon upp på Vätternrudan även nästa år?

Bilder från Vättern

Laddar i soffan kvällen innan start


03.30 på morgonen...


Kollar cyklarna och packar väskorna


På väg


På upploppet!


Nöjda, glada och i mål!


Jag får min efterlängtade medalj

Att cykla runt Vättern

Klockan ringde 02.30 på lördag morgon och lyckligtvis smattrade inte regnet mot rutan. En timme (och en tallrik gröt senare) var vi på väg mot starten. Dessvärre kändes mina ben allt annat än pigga...

04.08 startade vi vår resa runt Vättern. Jag upplevde de första tio milen ner till Jönköping som riktigt tunga. Dels fick jag mjölksyra pga. för höga växlar, dels var det motvind. Vi bestämde oss för att ta det lugnt och stannade på alla depåer utom den allra sista.

För vår del bestod Vätternrundan av 10 mil motvind, 10 mil regn och slutligen 10 mil solsken. Det var en låååång färd och många tankar snurrade runt i huvudet medan vi cyklade på de vackra landsvägarna runt sjön.

Teresia var piggare än mig istort sett hela rundan och drog målmedvetet runt oss båda. Hennes norrländska pannben är inte att leka med :)

Det var trånga passager och vägar där vi i stort sett var ensamma. Det var skoskav och kramp i fingrar och händer (Teresia kunde inte växla med sina vänstra hand under i stort sett sista halvan). Det var långtåkigt och det var helt fantastiskt. Det var som livet är i stort, det går upp och ner men alltid framåt.

När vi bara hade några kilometer kvar till Målet och vägen kantades av hejande människor kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag är inte lättrörd, men oj vad jag grät. Jag grät för att vi cyklat 30 mil, för att vi snart var i mål och för att vi faktiskt klarat en hel Svensk Klassiker.

Sedan körde vi över mållinjen och jag såg Niclas springa bredvid oss. När jag stigit av cykeln och fått min medalj och äntligen fick krama honom fanns det ingen hejd på tårflödet.

Män i cykelbyxor

Jag lovar att snart ladda upp bilder från rundan och skriva en rapport. Tills dess får ni hålla till godo med några fina foton som Niclas tagit på de coola killarna i sub 7 gruppen. Säga vad man vill om män i cykelbyxor, men de här går inte av för hackor :)
klicka här för fler bilder

I mååååål!

Vi gjorde det! Vi cyklade 30 mil och kom i mål i Motala. Jag är så glad, men väldigt mörbultad. Det känns som om jag ägnat gårdagen åt att dricka hejdlösa mängder sprit och roa mig med att åka runt, runt i en torktumlare. Återkommer lite senare med rapport och bilder. Kram

Karlstad

Drygt en vecka kvar till Vätternrundan och det enda jag vill göra är att springa, springa, springa (och äta glass förstås). Just nu är jag extra sugen på att åka till mina kära svärföräldrar. I helgen går nämligen Karlstad stadslopp av stapeln, som enligt rykten ska vara ett trevligt millopp på en snabb bana. Dessutom finns det ett minilopp för barn mellan 0 och 6 år :).

Annars så pågår det just nu stora förberedelser inför cykelloppet. Kläder ska handlas, däck ska pumpas och mat ska lagras. Det känns riktigt skönt och tryggt att ha med mig Niclas på det här spektaklet, eftersom han både är en lugn och stöttande make och en duktig cyklist. Dessutom ska han ta med STORA kameran till Motala, så den här gången kommer det för en gångs skull finnas bilder efteråt :)