Att cykla runt Vättern

Klockan ringde 02.30 på lördag morgon och lyckligtvis smattrade inte regnet mot rutan. En timme (och en tallrik gröt senare) var vi på väg mot starten. Dessvärre kändes mina ben allt annat än pigga...

04.08 startade vi vår resa runt Vättern. Jag upplevde de första tio milen ner till Jönköping som riktigt tunga. Dels fick jag mjölksyra pga. för höga växlar, dels var det motvind. Vi bestämde oss för att ta det lugnt och stannade på alla depåer utom den allra sista.

För vår del bestod Vätternrundan av 10 mil motvind, 10 mil regn och slutligen 10 mil solsken. Det var en låååång färd och många tankar snurrade runt i huvudet medan vi cyklade på de vackra landsvägarna runt sjön.

Teresia var piggare än mig istort sett hela rundan och drog målmedvetet runt oss båda. Hennes norrländska pannben är inte att leka med :)

Det var trånga passager och vägar där vi i stort sett var ensamma. Det var skoskav och kramp i fingrar och händer (Teresia kunde inte växla med sina vänstra hand under i stort sett sista halvan). Det var långtåkigt och det var helt fantastiskt. Det var som livet är i stort, det går upp och ner men alltid framåt.

När vi bara hade några kilometer kvar till Målet och vägen kantades av hejande människor kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag är inte lättrörd, men oj vad jag grät. Jag grät för att vi cyklat 30 mil, för att vi snart var i mål och för att vi faktiskt klarat en hel Svensk Klassiker.

Sedan körde vi över mållinjen och jag såg Niclas springa bredvid oss. När jag stigit av cykeln och fått min medalj och äntligen fick krama honom fanns det ingen hejd på tårflödet.