När jag var liten var jag ett öronbarn. Det gick faktiskt så långt att jag var tvungen att operera mig och numera har en konstgjord trumhinna. Alla öronproblem fick till följd att jag inte fick doppa huvudet och därmed inte blev så van vid vatten. Jag var alltså inte någon hejare på att simma. Det här är 25 år sedan, men för min mamma har tiden troligtvis stått still. Hon är sjukt rädd för att jag ska drunka under Vansbrosimmet och påminner mig ständigt om hur "läskigt jag tycker att det är med vatten". Jag undrar om jag kommer göra samma sak mot mina barn. Tänk när Max ska göra lumpen och jag påminner honom om hur maniskt rädd han är för flugor. Eller när Wille ska gå på bio med en tjej för första gången och jag varnar hans date för att ta med honom på någon Emil-film eftersom "Emils pappa är så läskig".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar