Kvällspass

Jag har precis varit ute på en liten kvällsjogg med mina små söner (3 & 5 år). Tro nu inte att jag är någon galen prestationsinriktad mamma som ska drilla mina barn till långdistanslöpare! Nej, de är helt enkelt som de flesta andra barn; vill göra precis som sina föräldrar och självklart får de hänga på om de vill (dessutom sover de så gott efteråt). 1.2 km i ett lugnt mysigt tempo blev det. Jag är riktigt imponerad av storebrors löpsteg och armföring ;)

Världens bästa löparkompisar


Willes supersöta små joggingskor, ett par New Balance i storlek 24

Vår i luften!

Idag var det verkligen vår i luften och för första gången på länge kunde vi hänga på baksidan en stund efter dagis. Förhoppningsvis kan man ta fram cykeln snart och börja cykelpendla till jobbet :)

En liten rapport...

...för den som är intresserad. Med tanke på att det här är tänkt att vara en träningsblogg kommer här en redovisning över de senaste dagarnas pass:

Söndag: Intervaller på löpband (sammanlagt runt 8 km)
Måndag: 90 minuter spinning
Tisdag: 5 km tempo på löpband (kräkjobbigt)

Och by the way; jag ligger 5:a i stegtävlingen...

Spinn of Hope

I lördags tillbringade jag två timmar på Friskis och Svettis i Tyresö för att delta i Spinn of Hope. Det var riktigt kul, förutom ett litet problem; det fanns inget vatten. Delar av kommunen hade drabbats av en vattenläcka och lokalen saknade helt vatten. Under en period kunde man alltså inte:

1)Fylla vattenflaskan
2)Gå på toaletten
3)Duscha

Inte helt optimalt under ett tolv timmar långt spinningevent...Som tur var hade de fått tag i sponsorer och fikabordet svämmande över av bubbelvatten, kaffe och bullar. Alla som känner mig kan nog lista ut vad jag tog ;) (är en riktig kaffetant).

"På Friskis är alla vinnare..."

...förklarade spinninginstruktören på Spinn of Hope. Men om ingen vinner, betyder inte det att alla även är förlorare? ;)

Nej, skämt åsido, jag gillar verkligen Friskis & Svettis filosofi om att motion ska vara opreteniös och tillgänglig för alla. Jag har följt med min mamma på friskispass så länge jag kan minnas och är säker på att det lade grunden för min träningsglädje. Men nu, när jag tränar mer målinriktat, känns friskis "mysinställning" ganska främmande.

Schema

På lördagens schema står storhandling på ICA Maxi följt av 2 timmar spinning. Jag vet inte vilket som är mest krävande.

Kommentarer

Folk i min närhet har påpekat att det inte funkat att lämna kommentarer utan att behöva strula med konton och gejer. Nu är det fixat och fritt fram att lämna en liten hälsning :)

Det här med tatueringar

Min favorittatuering och en av sönerna

Träning, gym och tatueringar verkar gå hand och hand. Men det är ju inte bara hårdtränande snubbar som pryder sina kroppar. Nej, var och varannan väljer ju att föreviga någonting på huden. När jag växte upp var jag väldigt fascinerad över min pappas tatuering, som är ett skepp på underarmen. Han gjorde den i Holland som sextonåring när han tagit värvning på en båt. Med åren flöt färgen ut och det blir allt svårare att urskilja måsarna som flyger runt masten. Men det spelar egentligen ingen roll, för den tatueringen har en historia och betyder verkligen något.

Nuförtiden har jag en annan favorittatuering; texten "Titti" som står skrivet över min mans bröst. Förhoppningsvis kommer den inte på något sätt blekna med åren.

Ps. Självklart kontrade jag med att tatuera in "Niclas", men den tatueringen sitter på en plats som jag inte visar vem som helst. Ds.


Mina barn gillar också tatueringar

Kåkfararfys

Jag älskar enkel, effektiv och riktigt hård träning. Om jag varit kille hade jag troligtvis med glädje gjort lumpen och sprungit hinderbanor, gått långmarscher och allt annat de kan tänkas göra. Jag vet att tjejer också kan göra lumpen, men den 18-åriga upplagan av Titti hade lite annat i huvudet (och ville gör guds skull inte raka av sig håret)...Det skulle kännas lite fel att mönstra nu som 31-årig tvåbarnsmamma (även om 9 månader på ett kompani troligtvis skulle kännas som en chartersemester jämfört med min vardag).

Hur som helst så gick jag tips om en bok med väldigt enkla och jobbiga övningar: Convict Conditioning av Paul ”Coach” Wade. Hon som tipsade om boken har fritt översatt Convict Conditioning till Kåkfararfys, dvs den sortens träning som de hårda killarna sysslar med innanför murarna (eller iallafall i fängelsefilmer).

I Coach Wades värld finns det bara sex grundövningar: armhävningar, knäböj, pull-ups, benlyft, brygga och handstående armhävning. Följer man hans program är det ens mål att bemästra dem alla i sin svåraste variant av utförande, dvs. i enarmad respektive enbent form. Visst låter det kul? Kanske inte den mest kvinnliga av alla träningsformer, men hey that´s me!

Läs mer här vetja

Lunchpass

Jag har avverkat ännu ett lunchpass nere i jobbgymmet tillsammans med min kollega Maria. Det blev som vanligt 800 meters intervaller varvat med styrketräning av axlar, rygg och mage. Jag ligger just nu på plats 8 av 385 i stegtävlingen!

I dag...

...stannade stegräknaren på drygt 29 000 steg och jag ligger nu på plats 9 av 385 tävlande :)

Jag lyckades få ihop den mängden genom 1 mil löpning (15 000 steg) och en långpromenad med Bulten. Dessutom blev det som vanligt en hel del spring, framförallt i parken där vi tillbringade den soliga eftermiddagen.

Aha!

Jag har ofta klagat på mina stora armmuskler och undrat varför jag begåvats med just sådana. I dag fick jag svaret. Jag har uppenbarligen fått dessa starka armar för att orka bära trötta treåringar heeeela vägen hem från dagis. Ännu en gång står det klart att moder jord har tänkt på precis allt.

Den trötta treåringen...


..och armarna som bar honom

Stockholm-Västerås

Nu har jobbets stegtävling pågått i drygt en vecka och hittills har jag tagit 159 799 steg. Det motsvarar tydligen 111,9 km, vilket är ungefär lika långt som sträckan Stockholm-Västerås. Jag har alltså gått nästan 12 mil, men sitter fortfarande i samma soffa och tittar på samma film (kung fu panda för miljonte gången). Skumt.

Barmark!

Det regnar ute, snön smälter och marken blir sakta bar igen. Det kan bara betyda en sak: att det finns en stor chans att morgondagens planerade milrunda kommer att ske UTOMHUS! I så fall blir det årets första! Åh vad jag hoppas :)

Ventil

Livet känns som en uppförsbacke just nu. Sonens mage fortsätter att krångla och igår bar det av till läkaren igen. Han har varit på dagis knappt fem dagar de senaste fem veckorna, vilket gör vardagen till ett svårt och stressigt pussel. Som tur är har vi hjälpsamma föräldrar och syskon, tack!

I perioder som denna känns träningen ännu mer viktig för att jag ska må bra. Den är min enda ventil, ett andningshål där jag kan fokusera på något annat en stund och hämta kraft. Igår kväll blev det 90 minuter spinning. I morse ställde jag klockan på 05.25 och tog en långpromenad med Bulten innan barnen vaknade. Jag hade tänkt att springa, men vågade inte pga. den nya snön och risken för halka.

Nu längtar jag verkligen efter våren och ljus i alla bemärkelser.

Minijogg

Det känns riktigt bra att få träna igen, även om jag av någon anledning är lite trött i benen. Igår blev det i allafall 3 km uppjogg+ 6x800 meters intervaller på löpbandet. Lite lagom tungt.

I morse var jag på ett 75 minuters boxpass, men det kändes inte så kul. Gruppträning (undantaget spinning) är inte riktigt min grej.

I morgon bitti ska jag och min äldsta son (5 år) ut på en liten minijogg. Vi planerar att springa runt kvarteret och han är väldigt angelägen om att ta med vatten, äpple och mackor.

- Mamma, jag är mycket snabbare än du fast du tränar så mycket, förklarade han idag.

Nåja, jag springer fortfarande ifrån treåringen :)

Vem är det som går och går...

...och går? Det är jag! Igår kväll firade jag att jag fick träna igen genom ett dubbelpass spinning! Riktigt kul! De steg som jag gick på dagen (runt 10 000) + omvandlingen av två pass spinning omvandlat gav en riktigt angenäm summa. Nu ligger jag på plats 11 av 385 deltagare i jobbets stegtävling. Idag blir det löpning. Trevlig helg!

Jag vill trääääääna!!!

Nu har det snart gått en vecka sedan jag opererade ögonen och därmed fick träningsförbud. Det är helt otroligt vilken abstinens man kan få av att vila när man är van att röra på sig mycket. Jag har så mycket överskottsenergi att det känns som om jag skulle kunna springa 7 mil. Dessvärre blir jag även väldigt rastlös och uttråkad när jag inte får träna (funderar till och med på att sortera papper i pärmar ikväll för att få utlopp för all energi). Men i morgon är det äntligen dags igen!

Spinn of hope

Jag blev tillfrågad av fröknarna på mina söners dagis om jag kunde vara med i deras lag på Spinn of hope. Spinn of Hope är ett 12-timmars spinningevent som hålls på många platser runt om i Sverige lördagen den 27 mars 2010. Överskottet från Spinn of Hope kommer i år att delas mellan de fem medverkande barncancerföreningarna, som i sin tur ser till att stötta de drabbade barnen och deras familjer lokalt. Självklart ska jag vara med! Inte nog med att jag får träna, jag får även göra det för en god sak. Jag trodde att vi skulle cykla hela dagen, men det visade sig att man delade upp de tolv timmarna :) Jag lyckades i alla fall boka upp mig ett dubbelpass mitt på dagen.

Tre dagar kvar...

...tills jag får träna igen. Åh vad jag längtar. Jag har precis kommit hem från ännu en långpromenad och stegräknaren visar 18 924 steg. Det har varit en bra dag och båda barnen är okej :)

Klippkort

Om någon missat det så har vi klippkort till akuten i den här familjen. Den här veckan har vi varit inne fyra gånger med min äldsta son pga. hans magproblem. Nu väntar vi på en besökstid hos specialisten och tills dess gäller det bara att stå ut. Han har inte varit på dagis på nästan fyra veckor, så hemmet börjar kännas minst sagt lite klaustrofobiskt. Jag tar långpromenader, djupandas och tittar efter vårtecken.

Lördagsgodis

Ikväll skipar jag melodifestivalen och ägnar mig åt riktigt bra underhållning, nämligen tidningen Outsides specialuygåva om marathon! Intresserad? Kolla här

Tävlingsdags!

Jag har precis blivit ägare till en ännu en stegräknare. Japp, det är dags för en ny stegtävling på jobbet. Jag ääääälskar tävlingar och mätbara resultat. Tävlingen börjar på måndag och sträcker sig över tre månader. Jag har ju träningsförbud fram till på onsdag, men promenader är helt okej enligt läkaren. Tror jag tjuvstartar redan ikväll med en långpromenad med Bulten.

Pojkmamma

Mina älskade pojkar

Många kvinnor och män vill gärna ha ett barn av samma kön som sig själv, dvs. någon som man kan relatera till och känna igen sig i. Jag har två söner och kan helt ärligt säga att jag är väldigt nöjd. Jag har alltid känt mig som en naturlig pojkmamma och trivs väldigt bra med det.

Egentligen vill jag inte dela upp barn i stereotypa könsroller, men min erfarenhet är att tjejer och killar faktiskt föredrar helt olika typer av lekar. Sedan jag fick mina pojkar har jag därför utvecklat en hel del nya färdigheter som t.ex:

Jag är grymt bra på att snabbt fälla ut lasersvärd och göra ljudeffekter
Jag kan skilja på Star Wars, Clone Wars och alla andra warstyper
Jag kan bygga och framförallt laga komplicerade rymdskepp av lego
Jag kan improvisera fram kortspel med barnens samlarkort (när vi använde Dinosurking-kort häromdagen frågade Maxi om jag levde när dinosaurierna fanns...AJ! Inte bra för min 30-årskris...)
Jag kan leka Star Wars (jag får oftast vara Leia, men emellanåt även gästspela som Obi-Wan Kenobi)

Lite mycket nu

Just nu är det lite väl mycket i våra lilla familj. Jag opererade ögonen igår (korrigerade synfel med laser), vilket känns väldigt bra. Samtidigt är tyvärr vår äldsta son sjuk vilket inneburit en del sjukhusbesök och oro. Det känns helt enkelt lite tungt. Jag har träningsförbud i en vecka pga. operationen och det passar faktiskt väldigt bra just nu när det är 100 % fokus på familjen som gäller.

Hong Kong!

Niclas syster Nina, min älskade svägerska, bor sedan ett en tid tillbaka i Hong kong. Vi har inte kommit iväg dit ännu, men nu har det blivit klart att de stannar minst två år till! Därför har jag och Niclas bestämt oss för att åka över någon gång i början av hösten :)

Det krockar visserligen med mitt planerade marathon i Berlin, men det finns ju måååånga andra utmaningar att ta sig an. Just nu väljer jag mellan att Lidingöloppet och Stockholm halvmarathon, två lopp som båda går i september.

I går...

...blev det 10 km löpning i någrolunda lugnt tempo på löpband. Benen kändes lite sega till en början, men efter ett tag flöt det på rätt bra. Ikväll tänkte jag springa 5 km tempo.

Rekord

Tror ni att jag skulle kunna ta den här killen i armhävningar...?

Jag slog förresten mitt armhävningsrekord med en (!) extra och nu klarar jag alltså 43 stycken i rad. Väntar med spänning på ett nytt försök när armarna fått vila ett tag från stavarna :)

Första passet sedan Öppet spår!

Jag har precis kommit tillbaka från mitt första träningspass sedan Öppet spår i söndags. Det blev mitt vanliga fredagspass; intervall-löpning varvat med styrketräning i jobbgymmet. Jag var lite segare än vanligt, men det kändes ändå helt okej och framförallt roligt!

Riktigt sliten

Idag är jag helt slut, men inte pga. långa skidlopp eller hårda löpintervaller. Nej, pga. sjuka små barn. Min yngsta son (3 år) har infektionsastma, vilket gör varje förkylning till en mindre katastrof. Inatt var det värre än vanligt. Runt halvtre fick han det värsta astmaanfallet någonsin och började samtidigt blöda näsblod. Han fick panik av både hostan och blodet, vilket gjorde allt ännu värre. Vi har en ganska avancerad inhalator hemma och lika mycket läkemedel som ett mindre apotek. Jag använde i stort sett alla luftrörsvidgande preparat, men det tog ett tag innan det släppte. Jag håller mig oftast lugn, men i natt var det nära att jag ringde ambulansen. Det finns ingenting värre än att se sina barn må dåligt.

Lycka är...

Av med skidpjäxorna och på med favoritskorna :)

....att få träna vad man man vill :) Nu behöver jag inte tvinga ut mig själv i skidspåret eller ha dåligt samvete för att jag springer istället för att träna armarna. Nu ser jag verkligen fram emot en härlig säsong med cykling och löpning!

Gröt, sömnbrist och adrenalin

Nu är jag trött på snö...

Nu har det ett tag sedan vi gick i mål i Mora och endorfinnivån har återgått till det normala igen. Kroppen känns helt okej, jag klarade mig ifrån elaka skavsår och magkramp. Några ordentliga blåsor lyckades jag få på händerna, men det märkte jag inte förrän jag stod i duschen efteråt :)

Så hur var det då? Jo, jag tycker att det var en enorm mental utmaning. Självklart var det jobbigt fysiskt att åka skidor i nio mil, men det krävdes även väldigt mycket psykisk styrka för att inte bryta ihop över skylten "Mora 78"...

Vi sov bara runt 4 timmar natten innan start pga. kaos vid vallningscentret och när jag kom i söndags kväll efter loppet hem väntade en febrig liten treåring. Det är först nu, en natt senare, som jag börjar komma ikapp med sömnen och har väl levt på adrenalin och lycka det senaste dygnet :)

Det mest intressanta med loppet var att lära sig hur man själv reagerar den här sortens utmaningar. Nu efteråt är det komiskt att tänka tillbaka på hur man diskuterade och motiverade sig själv. Ett knep var att försöka undvika att tänka på hur långt det var till Mora och istället fokusera på nästa kontroll. "Om 9 kilometer får jag dricka osv...". Det blev även tydligt hur mycket blodsockret påverkar energinivån. En kvart efter varje kontroll kände man sig på topp, för att en kvart senare sjunka igen.

Hur som helst; känslan på upploppet och när man gick i mål var värd varenda stavtag, stakning och frånskjut!

JAAAAAA!

Så här glad var jag också när jag gick i mål trots att jag inte vann :)

Vi gjorde det! Vi åkte de där mytomspunna nio milen mellan Sälen och Mora! Teresia var självklart snabb (08.07), men hon är ju ändå norrlänning och född med skidor på fötterna. För mig tog det lite längre tid (09.46), men jag har nog aldrig varit så stolt över någon prestation som jag är nu. Jag är verkligen genuint lycklig över att ha gjort det och att det är över!

Jag återkommer med en närmare beskrivning senare under dagen, nu måste jag jobba lite :)