Gröt, sömnbrist och adrenalin

Nu är jag trött på snö...

Nu har det ett tag sedan vi gick i mål i Mora och endorfinnivån har återgått till det normala igen. Kroppen känns helt okej, jag klarade mig ifrån elaka skavsår och magkramp. Några ordentliga blåsor lyckades jag få på händerna, men det märkte jag inte förrän jag stod i duschen efteråt :)

Så hur var det då? Jo, jag tycker att det var en enorm mental utmaning. Självklart var det jobbigt fysiskt att åka skidor i nio mil, men det krävdes även väldigt mycket psykisk styrka för att inte bryta ihop över skylten "Mora 78"...

Vi sov bara runt 4 timmar natten innan start pga. kaos vid vallningscentret och när jag kom i söndags kväll efter loppet hem väntade en febrig liten treåring. Det är först nu, en natt senare, som jag börjar komma ikapp med sömnen och har väl levt på adrenalin och lycka det senaste dygnet :)

Det mest intressanta med loppet var att lära sig hur man själv reagerar den här sortens utmaningar. Nu efteråt är det komiskt att tänka tillbaka på hur man diskuterade och motiverade sig själv. Ett knep var att försöka undvika att tänka på hur långt det var till Mora och istället fokusera på nästa kontroll. "Om 9 kilometer får jag dricka osv...". Det blev även tydligt hur mycket blodsockret påverkar energinivån. En kvart efter varje kontroll kände man sig på topp, för att en kvart senare sjunka igen.

Hur som helst; känslan på upploppet och när man gick i mål var värd varenda stavtag, stakning och frånskjut!