Armarna värkte. Benen värkte. Men mest av allt värkte det i fötterna som krampaktigt försökte klamra sig fast vid pilatesbollen.
" Hmm...bra Titti", sa Frida bakom kameran och fortsatte:
"Men måste du se så jävla sur ut?"
Det började med att Frida skulle göra en inredningsplåtning och övertalade mig att hjälpa till. Som vanligt var jag alldeles för godtrogen och plötsligt hade min medverkan gått från "att vara suddig lite så där i bakgrunden" till att "ligga iklädd enbart träningskläder i de mest underliga positioner". Så nu låg jag alltså där och försöka utöva pilates medans Frida knäppte bild efter bild. Det fanns dock ett stort problem: varken jag eller Frida hade någonsin utövat Pilates.
"Det är ingen fara" sa Frida glatt och googlade efter pilatesövningar.
"Det vore toppen om du kan göra den här...skulle bli grymt snyggt på kort..." sa hon och pekade på en ställning som såg ut att vara bäst lämpad för ormmänniskor. Eller iallafall inte för såna som precis fött barn och helst inte vill visa sig iklädd träningstopp inför 100.000 läsare.
Men nu låg jag ändå där, i den där orm-ställningen.
"Sträck lite mer på armen...och le. LE!! LE!!" skrek Frida.
Och jag log.
När vi var små brukade Frida ofta klä ut mig i de mest fantasifulla kreationer och ta kort. Och jag, en bekräftelsetörstande lillasyster, ställde gärna upp. Och nu när jag ligger där, leende till bristningsgränsen med kramp i vaderna, inser jag att ingenting, absolut ingenting, har förändrats de senaste tre decennierna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar