Ibland brukar min hund Bulten följa med mig ut och springa. I början av rundan är han alltid pigg och glad, men efter några kilometer brukar han vilja ta längre och längre pauser och verkar lite seg. Eftersom jag är en omtänksam matte blir jag ju självklart orolig och tar det extra lugnt. Tänk om han blir överansträngd och får en hjärtinfarkt eller något?
Det visade sig dock att min oro är helt överflödig. När vi var hos veterinären för några veckor sedan konstaterade han att det inte finns någon som helst chans att jag skulle ha bättre kondition är Bulten eller att mina rundor skulle kunna trötta ut honom för mycket. Hur mycket jag än tränar kommer han alltid orka hänga med i mitt tempo. Den enda anledning till att han saktar ner är helt enkelt för att han är 1) lat eller 2) har tråkigt! Nu vet jag i alla fall vem som ska få springa i alla uppförsbackarna i fortsättningen..
Några andra små egenheter hos skådis-fejk-Bulten:
Han är livrädd för hundar av sin egen ras. En gång besökte vi en rasträff med resultatet att Bulten hoppade (!?!) rakt upp i Niclas famn och satt där darrandes resten av dagen...
Han gråter av svartsjuka när barnen sitter i Niclas knä. Han vägrar dock att sitta i mitt knä och springer och gömmer sig om jag försöker locka upp honom.
Han är otroligt skotträdd och vägrar att gå en meter om någon smäller ute. Ja, jag har fått bära honom hem...(väger 24 kilo). Om han är hemma så gömmer han sig i badkaret eller längst inne i Niclas garderob.
Han äter allt ifrån ruccolasallad till turkisk peppar och aioli.
En gång snodde han alla Ninas (Niclas syster) julklappar under granen och öppnade dem lite hörnen för att kolla om det var hundgodis i...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar