Äntligen Två Svenska Klassiker

Nu har vi gjort det! Vi har äntligen gjort Två Svenska Klassiker! Det känns som om det var länge sedan vi stod vid den lilla sjön här hemma och för första gången försökte krångla på oss våtdräkterna. Sedan dess har vi simmat 3 km, sprungit 3 mil, åkt 9 mil skidor och cyklat 30 mil.

Det har varit ett fantastiskt år, fyllt av träning, mer träning, blåsor, tårar, skratt och sist men inte minst SNOR :)
Vi har lärt oss väldigt mycket om oss själva, hur man fungerar vid utmattning och motiverar sig själv att ta i när energin tryter. Man har fått öva sig på att ha tålamod, vara envis och målmedveten även när det tar emot (för hur kul är att att åka skidor i 9 timmar och 46 minuter när man inte ens tycker om att åka skidor?).

Framförallt har jag lärt mig att pressa mig lite extra och inte ge upp. Har det varit värt det? Definitivt! Känslan när man korsar mållinjen är värd varenda intervall, vartenda stavtag, varje tidig morgonträning och varje seg backe man sprungit eller trampat uppför.

Det här blir det allra sista inlägget på den här bloggen. Tack till er som följt den och visat intresse. Till er som själva gör, eller planerar att genomföra en Klassiker vill jag bara säga lycka till! Och glöm inte näsdukarna!

Stora kramar
Titti & Teresia

Och nu då?

Vad ska vi göra nu då? De flesta föreslår att vi ska lägga oss i soffan och slappa hela sommaren, men det är inte riktigt vår stil :)
Jag står inför en stor utmaning karriärmässigt till hösten, vilket innebär att jag kommer få prioritera annat än träning och lopp minst ett helt år framöver. Och vet ni vad? Det känns helt okej! Det betyder dock inte att jag kommer sitta still, det har jag alldeles för mycket spring i benen för!

Teresia jobbar vidare som PT och arbetar därför dagligen med träning. Hon blev riktigt biten av cykling på slutet, så vem vet, kanske dyker hon upp på Vätternrudan även nästa år?

Bilder från Vättern

Laddar i soffan kvällen innan start


03.30 på morgonen...


Kollar cyklarna och packar väskorna


På väg


På upploppet!


Nöjda, glada och i mål!


Jag får min efterlängtade medalj

Att cykla runt Vättern

Klockan ringde 02.30 på lördag morgon och lyckligtvis smattrade inte regnet mot rutan. En timme (och en tallrik gröt senare) var vi på väg mot starten. Dessvärre kändes mina ben allt annat än pigga...

04.08 startade vi vår resa runt Vättern. Jag upplevde de första tio milen ner till Jönköping som riktigt tunga. Dels fick jag mjölksyra pga. för höga växlar, dels var det motvind. Vi bestämde oss för att ta det lugnt och stannade på alla depåer utom den allra sista.

För vår del bestod Vätternrundan av 10 mil motvind, 10 mil regn och slutligen 10 mil solsken. Det var en låååång färd och många tankar snurrade runt i huvudet medan vi cyklade på de vackra landsvägarna runt sjön.

Teresia var piggare än mig istort sett hela rundan och drog målmedvetet runt oss båda. Hennes norrländska pannben är inte att leka med :)

Det var trånga passager och vägar där vi i stort sett var ensamma. Det var skoskav och kramp i fingrar och händer (Teresia kunde inte växla med sina vänstra hand under i stort sett sista halvan). Det var långtåkigt och det var helt fantastiskt. Det var som livet är i stort, det går upp och ner men alltid framåt.

När vi bara hade några kilometer kvar till Målet och vägen kantades av hejande människor kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag är inte lättrörd, men oj vad jag grät. Jag grät för att vi cyklat 30 mil, för att vi snart var i mål och för att vi faktiskt klarat en hel Svensk Klassiker.

Sedan körde vi över mållinjen och jag såg Niclas springa bredvid oss. När jag stigit av cykeln och fått min medalj och äntligen fick krama honom fanns det ingen hejd på tårflödet.

Män i cykelbyxor

Jag lovar att snart ladda upp bilder från rundan och skriva en rapport. Tills dess får ni hålla till godo med några fina foton som Niclas tagit på de coola killarna i sub 7 gruppen. Säga vad man vill om män i cykelbyxor, men de här går inte av för hackor :)
klicka här för fler bilder

I mååååål!

Vi gjorde det! Vi cyklade 30 mil och kom i mål i Motala. Jag är så glad, men väldigt mörbultad. Det känns som om jag ägnat gårdagen åt att dricka hejdlösa mängder sprit och roa mig med att åka runt, runt i en torktumlare. Återkommer lite senare med rapport och bilder. Kram

Karlstad

Drygt en vecka kvar till Vätternrundan och det enda jag vill göra är att springa, springa, springa (och äta glass förstås). Just nu är jag extra sugen på att åka till mina kära svärföräldrar. I helgen går nämligen Karlstad stadslopp av stapeln, som enligt rykten ska vara ett trevligt millopp på en snabb bana. Dessutom finns det ett minilopp för barn mellan 0 och 6 år :).

Annars så pågår det just nu stora förberedelser inför cykelloppet. Kläder ska handlas, däck ska pumpas och mat ska lagras. Det känns riktigt skönt och tryggt att ha med mig Niclas på det här spektaklet, eftersom han både är en lugn och stöttande make och en duktig cyklist. Dessutom ska han ta med STORA kameran till Motala, så den här gången kommer det för en gångs skull finnas bilder efteråt :)

Jag måste dricka mer

Jag dricker alldeles för lite. Jag får knappt i mig några glas vatten om dagen och vin ska vi inte tala om. Men en och annan cocktail ska jag nog kunna få i mig nu när jag fått så fina nya glas. Min små söner måste ha sparat väldigt länge för att kunna ge mig en så fin mors-dags-present. (Dessutom kan man ju alltid använda dem till glass och det brukar gå ner utan några som helst problem).

Deja vu

Med drygt två veckor kvar till Vätternrundan dyker den där känslan upp igen. Motviljan mot att cykla, ursäkterna för att slippa. Den där ologiska känslan av att någon tvingar mig att göra detta och att jag tycker väldigt illa om den där någon (dvs. mig själv). Oron för att man inte tränat tillräckligt eller förberett sig ordentligt. Nervositeten, irritationen och nedstämdheten. Som ett brev på posten dyker den upp igen, några veckor innan den stora utmaningen. Men jag har varit med förut och vet att den går över, erätts med adrenalin och glädje när det väl är dags. Och när det känns tungt, vare sig det gäller träning eller lopp, så gäller det att bita ihop och följa det råd min kloka vän Maria gav mig inför Vasaloppet: "Gör det bara Titti. Gör det bara."

Irriterande

I söndags cyklade jag och Niclas 5 mil tillsammans. Trots att han suttit still hela vintern och har sämre grundkondition är han så mycket snabbare än mig! Så irriterande, framförallt eftersom han envisas med att dra ifrån hela tiden. Nåja, cykelturen måste väl ändå räknas som en bra paraktivitet, ni vet vikten av att ha gemensamma intressen och allt det där...

Barnlek

Just nu är mina barn väldiga mammiga och jag är väldigt barnig, dvs. ingen av oss vill helst vara ifrån varandra. Det hindrar dock inte mig (oss) från att träna. Igår blev det 2 km uppvärmning till en backe och de cyklade bredvid. Väl framme fick de fika och leka medan jag sprang backinteravaller. De hkälpte även till med att skrika "klara, färdiga, gå!" och räkna antalet intervaller. Sedan cykade/sprang vi hem igen. Alla nöjda, lagom trötta och glada :)

Mammas pojke!

För några veckor sedan tipsade jag om Willes nya springcykel. Den har uppenbarligen fyllt sitt syfte, numera kan han cykla UTAN stödhjul! Inte illa för en treåring!

Aaaveeeenyyyyyn

Jag spenderade tre dagar den här veckan i "lilla London", dvs. Göteborg. Jag är ju urstockholmare vilket innebär en genetisk motvilja till Feskekörka, Avenyyyn och goa gubbar :)

Nej, allvarligt talat så gillade jag verkligen staden och trots att det var en jobbresa hann jag med en hel del träning. En morgon sökte jag upp närmaste morgonpigga sats och styrketränade med en kollega. En annan dag avslutades med löptur i centrala Göteborg. Görgott!

Småbarnstrick

Den här bloggen skulle kanske byta namn till konsten-att-få-tid-att-träna-som-småbarnsförälder. Här är mitt senaste tips:
låt barnen cykla när ni springer! Jag och femåringen stack ut tillsammans i lördags förmiddag och han orkade i hela 5 kilometer! Väldigt kul för både honom och mig!

Igår lärde sig 3-åringen cykla utan stödhjul (!!) så snart får jag nog två små cyklister med mig på löprundorna.

Snorsporter

Efter vår 5-milsruda i fredags kunde jag och Teresia konstatera att vi ännu en gång valt att utöva en snorsport. Det är som sagt inte första gången, tvärtom har hela klassikern genomsyrats av snor. Simma i spöregn i öppet vatten = snorsport. Åka skidor = den västa snorsporten. Cykla = uppenbarligen också en snorsport. Löpning = hel okej ur snorsportsperspektiv.

Efter att klassikern är över kanske vi ska ägna åt oss något lite lugnare, icke snorigt. Bikramyoga verkar ju kul...men kanske lite svettigt?

From my point of view

Men hastighetsmätaren brukar ju självklart inte stå på noll :)

Nu har jag äntligen plockat fram racern och dessutom fått en kortare styrstam vilket gör det mycket mer behagligt att cykla. Tidigare fick jag sträcka mig för att nå fram till styret. I går blev det en riktig myspysrunda med Teresia. Vi gled fram på relativt dåliga vägar ut till Tyresö strand där vi stannade och tog en cappuccino (jag sa ju att det är obligatoriskt med fikastopp på rundor!).

Vett och etikett

Den som trodde att golf var den värsta regelsporten har fel. I cykelvärlden vimlar det av skrivna och oskrivna regler som man bör ta på största allvar om man vill visa respekt för sporten (japp, folk skriver faktiskt så i diverse forum). Ett exempel är den otroligt viktiga strumpregeln. Landsvägscyklister ska alltid ha vita strumpor, medan mountainbikeåkare får hålla sig till den svarta varianten. De hälsar inte heller på varandra. Ett annat exempel är fikaregeln. En runda utan fika är ingen riktig runda. De allra mest extrema äter helst mazariner SAMTIDIGT som de svischar fram i 40 km/h...

Undrar vad de tycker om mig som cyklar runt på en racer med mountainbikeskor och svarta strumpor? Dessutom envisas jag med att hälsa på ALLA som cyklar förbi. Cykel som cykel, eller hur?

Cykelshopping

I dag tog jag med mig Teresia till min favoritcykelaffär TCM. Som vanligt fick vi väldigt bra hjälp och två timmar senare gick Teresia därifrån med en sprillans ny crosscykel av märket Focus! Lite fattigare i pengar mätt, men rik ändå :) Vi stack ut och cyklade 3 mil tillsammans direkt och jag tror att Teresia äntligen förstått det underbara med cykling. I morgon förmiddag blir det 4 mil till!

Söta Terersia...


...och hennes fina cykel

Ur barnens synvinkel

Det har blivit en hel del cyklande i helgen och framförallt med barnen i cykelvagnen. Vi har åkt till middagar, gymnastikträningar och lunchträffar. Under en tur fick de låna min i-phone för att fota och det är alltid lika kul att se världen ur deras synvinkel.

Det är tungt att cykla med barnen, det blir totalt nästan 50 kg extra att dra på. På vägen till lördagens middag var jag faktiskt tvungen att gå uppför en backe eftersom bakhjulet lyfte av tyngden (?). På vägen hem var det ännu tyngre, inte nog med att jag druckit lite vin, Niclas passade även på att låna med sig en tung domkraft hem. Och vem fick dra på den tror ni? Just det, jag :)

Göööööteborg!

Det är uppenbarligen inte bara i huvudstaden som cykelsäsongen även medför lite ansträngda relationer. Hittade den här skylten i Göteborg under mitt besök i början av veckan:

Psst...

Jag har en liten hemlighet och jag berättar den bara om ni lovar att inte säga "Vad var det jag sa?" eller "Men Titti!". Okej? Här är den; jag ramlade på cykeln i morse. Japp, en riktig grusvurpa blev det i en kurva och lite lagom fort gick det också. AJ! Jag är blåslagen på både armar och ben, men framförallt blev jag faktiskt lite rädd. Nu har jag tagit ett moget beslut; jag ska inte försöka slå nya rekord på vägen till jobbet eftersom det är en väg med ganska många faror.

När jag var liten fick vi inte ta fram cyklarna förrän sopbilen tagit bort allt grus. Då var det officiellt vår och vi fick äntligen ta fram cyklarna. Jag kanske borde lyssna lite oftare på min mamma nuförtiden också?

Dagens middag

Jag har som sagt börjat cykelpendla igen och idag anlände jag till dagis, trött och svettig, för att hämta mina små barn. Som tur är har de inte hamnat i skäms-för-sin-mamma-fasen ännu, utan tycker att det är helt okej att jag stapplar runt i cykelskor och tights bland de andra barnen på gården.

När vi väl tagit oss hem upptäckte jag att nyckeln saknades på knippan. Utelåsta med andra ord. Jag var trött, svettig och hungrig. Barnen var trötta och hungriga. Niclas kunde inte komma förrän om en timme, så vi gjorde det enda rätta; begav oss till affären och inhandlade kakor och saft. Sedan satt vi och fikade i solen på baksidan och väntade på Niclas. Inte en helt fel eftermiddag (eller middag för den delen). Den enda som inte var nöjd var Bulten som var inlåst och surt tittade ut på oss (eller framförallt kakorna).

Tänkte bara berätta...

...att jag sprang 2 mil i helgen och cyklade 4 mil idag. Det här är ju faktiskt en träningsblogg :)

Cykelsäsong!

I torsdag beslutade jag mig för att det fick vara nog med bussar och tunnelbanor och drog igång cykelsäsongen! Sedan dess har jag hunnit köra till jobbet fram och tillbaka två dagar, vilket blir totalt nästan 8 mil. Känns riktigt bra att vara igång!

Willes nya vrålåk

Trots att vi bara är fyra personer i familjen har vi lyckats samla på oss en hel del cyklar. 9 st närmare bestämt. Maxi har bara en vanlig barncykel och jag har två (1 hybrid & 1 racer). Listan toppas av Niclas som har inte mindre än tre olika varianter (1 mtb & 1 singlespeed racer & 1 xc) och Wille som numera har lika många (trehjuling & vanlig cykel & springcykel). Jag kunde nämligen inte motstå den här supersöta springcykeln från Specialized :)

Tänkvärt

Jobbets stegtävling toppas av en tjej som i snitt får ihop drygt 30 000 steg. Hon springer till jobbet, är instruktör på Sats och tränar säkert en hel del annat kul. Det stora mysteriet bland medarbetarna tycks vara hur hon hinner, "hon som har småbarn och allt". Däremot har jag inte hört EN ENDA person oroa sig över hur männen, som befinner sig bland topp tio, har tid att lägga ner så mycket tid på sin träning (trots att de också har barn). Det är 2010 nu. Har vi inte kommit längre än så här?

Min fina familj

Jag undrar ofta varför just jag fick den bästa mannen, sötaste barnen och gulligaste hunden :)

Mitt bästa tips!

Påskhelgen har varit riktigt lugn hemma hos familjen Svensson. Vi har i och för sig både varit på påskmiddag, haft 2 små nattgäster och byggt papier mache-figurer. Det blev även en liten löprunda i lördags morse. Men allt är relativt och det var en VÄLDIGT lugn helg för att vara mig. Jag har övat på att göra...ingenting.

Vi har även tagit säsongens första tur med cykeln och tillhörande vagn. Cykelvagnar är alla träningsugna småbarnsföräldrars dröm! Jag gillar det, barnen gillar det och det är riktigt bra träning (vagn + barn väger nästan 50 kilo extra, dvs. nästan en hel extra mig)! Vi har en billig variant från biltema som funkar jättebra.

Ikväll blir det 10 km löpning med Mattias.

Vilse

Jag fick syn på en ganska obehaglig skylt under min morgonpromenad genom stan i morse:

Hög!

I morse stack jag ute på årets första uterunda. Solsken, bra musik, lätta ben och en mils löpning på barmark! Träning blir inte så mycket bättre än så. Jag är hög!

Glad påsk!

Glad påsk på er allihop! Hoppas ni får en mysig helg med massor av ägg (både vanliga och godisvarianten)!

Kvällspass

Jag har precis varit ute på en liten kvällsjogg med mina små söner (3 & 5 år). Tro nu inte att jag är någon galen prestationsinriktad mamma som ska drilla mina barn till långdistanslöpare! Nej, de är helt enkelt som de flesta andra barn; vill göra precis som sina föräldrar och självklart får de hänga på om de vill (dessutom sover de så gott efteråt). 1.2 km i ett lugnt mysigt tempo blev det. Jag är riktigt imponerad av storebrors löpsteg och armföring ;)

Världens bästa löparkompisar


Willes supersöta små joggingskor, ett par New Balance i storlek 24

Vår i luften!

Idag var det verkligen vår i luften och för första gången på länge kunde vi hänga på baksidan en stund efter dagis. Förhoppningsvis kan man ta fram cykeln snart och börja cykelpendla till jobbet :)

En liten rapport...

...för den som är intresserad. Med tanke på att det här är tänkt att vara en träningsblogg kommer här en redovisning över de senaste dagarnas pass:

Söndag: Intervaller på löpband (sammanlagt runt 8 km)
Måndag: 90 minuter spinning
Tisdag: 5 km tempo på löpband (kräkjobbigt)

Och by the way; jag ligger 5:a i stegtävlingen...

Spinn of Hope

I lördags tillbringade jag två timmar på Friskis och Svettis i Tyresö för att delta i Spinn of Hope. Det var riktigt kul, förutom ett litet problem; det fanns inget vatten. Delar av kommunen hade drabbats av en vattenläcka och lokalen saknade helt vatten. Under en period kunde man alltså inte:

1)Fylla vattenflaskan
2)Gå på toaletten
3)Duscha

Inte helt optimalt under ett tolv timmar långt spinningevent...Som tur var hade de fått tag i sponsorer och fikabordet svämmande över av bubbelvatten, kaffe och bullar. Alla som känner mig kan nog lista ut vad jag tog ;) (är en riktig kaffetant).

"På Friskis är alla vinnare..."

...förklarade spinninginstruktören på Spinn of Hope. Men om ingen vinner, betyder inte det att alla även är förlorare? ;)

Nej, skämt åsido, jag gillar verkligen Friskis & Svettis filosofi om att motion ska vara opreteniös och tillgänglig för alla. Jag har följt med min mamma på friskispass så länge jag kan minnas och är säker på att det lade grunden för min träningsglädje. Men nu, när jag tränar mer målinriktat, känns friskis "mysinställning" ganska främmande.

Schema

På lördagens schema står storhandling på ICA Maxi följt av 2 timmar spinning. Jag vet inte vilket som är mest krävande.

Kommentarer

Folk i min närhet har påpekat att det inte funkat att lämna kommentarer utan att behöva strula med konton och gejer. Nu är det fixat och fritt fram att lämna en liten hälsning :)

Det här med tatueringar

Min favorittatuering och en av sönerna

Träning, gym och tatueringar verkar gå hand och hand. Men det är ju inte bara hårdtränande snubbar som pryder sina kroppar. Nej, var och varannan väljer ju att föreviga någonting på huden. När jag växte upp var jag väldigt fascinerad över min pappas tatuering, som är ett skepp på underarmen. Han gjorde den i Holland som sextonåring när han tagit värvning på en båt. Med åren flöt färgen ut och det blir allt svårare att urskilja måsarna som flyger runt masten. Men det spelar egentligen ingen roll, för den tatueringen har en historia och betyder verkligen något.

Nuförtiden har jag en annan favorittatuering; texten "Titti" som står skrivet över min mans bröst. Förhoppningsvis kommer den inte på något sätt blekna med åren.

Ps. Självklart kontrade jag med att tatuera in "Niclas", men den tatueringen sitter på en plats som jag inte visar vem som helst. Ds.


Mina barn gillar också tatueringar

Kåkfararfys

Jag älskar enkel, effektiv och riktigt hård träning. Om jag varit kille hade jag troligtvis med glädje gjort lumpen och sprungit hinderbanor, gått långmarscher och allt annat de kan tänkas göra. Jag vet att tjejer också kan göra lumpen, men den 18-åriga upplagan av Titti hade lite annat i huvudet (och ville gör guds skull inte raka av sig håret)...Det skulle kännas lite fel att mönstra nu som 31-årig tvåbarnsmamma (även om 9 månader på ett kompani troligtvis skulle kännas som en chartersemester jämfört med min vardag).

Hur som helst så gick jag tips om en bok med väldigt enkla och jobbiga övningar: Convict Conditioning av Paul ”Coach” Wade. Hon som tipsade om boken har fritt översatt Convict Conditioning till Kåkfararfys, dvs den sortens träning som de hårda killarna sysslar med innanför murarna (eller iallafall i fängelsefilmer).

I Coach Wades värld finns det bara sex grundövningar: armhävningar, knäböj, pull-ups, benlyft, brygga och handstående armhävning. Följer man hans program är det ens mål att bemästra dem alla i sin svåraste variant av utförande, dvs. i enarmad respektive enbent form. Visst låter det kul? Kanske inte den mest kvinnliga av alla träningsformer, men hey that´s me!

Läs mer här vetja

Lunchpass

Jag har avverkat ännu ett lunchpass nere i jobbgymmet tillsammans med min kollega Maria. Det blev som vanligt 800 meters intervaller varvat med styrketräning av axlar, rygg och mage. Jag ligger just nu på plats 8 av 385 i stegtävlingen!

I dag...

...stannade stegräknaren på drygt 29 000 steg och jag ligger nu på plats 9 av 385 tävlande :)

Jag lyckades få ihop den mängden genom 1 mil löpning (15 000 steg) och en långpromenad med Bulten. Dessutom blev det som vanligt en hel del spring, framförallt i parken där vi tillbringade den soliga eftermiddagen.

Aha!

Jag har ofta klagat på mina stora armmuskler och undrat varför jag begåvats med just sådana. I dag fick jag svaret. Jag har uppenbarligen fått dessa starka armar för att orka bära trötta treåringar heeeela vägen hem från dagis. Ännu en gång står det klart att moder jord har tänkt på precis allt.

Den trötta treåringen...


..och armarna som bar honom

Stockholm-Västerås

Nu har jobbets stegtävling pågått i drygt en vecka och hittills har jag tagit 159 799 steg. Det motsvarar tydligen 111,9 km, vilket är ungefär lika långt som sträckan Stockholm-Västerås. Jag har alltså gått nästan 12 mil, men sitter fortfarande i samma soffa och tittar på samma film (kung fu panda för miljonte gången). Skumt.

Barmark!

Det regnar ute, snön smälter och marken blir sakta bar igen. Det kan bara betyda en sak: att det finns en stor chans att morgondagens planerade milrunda kommer att ske UTOMHUS! I så fall blir det årets första! Åh vad jag hoppas :)

Ventil

Livet känns som en uppförsbacke just nu. Sonens mage fortsätter att krångla och igår bar det av till läkaren igen. Han har varit på dagis knappt fem dagar de senaste fem veckorna, vilket gör vardagen till ett svårt och stressigt pussel. Som tur är har vi hjälpsamma föräldrar och syskon, tack!

I perioder som denna känns träningen ännu mer viktig för att jag ska må bra. Den är min enda ventil, ett andningshål där jag kan fokusera på något annat en stund och hämta kraft. Igår kväll blev det 90 minuter spinning. I morse ställde jag klockan på 05.25 och tog en långpromenad med Bulten innan barnen vaknade. Jag hade tänkt att springa, men vågade inte pga. den nya snön och risken för halka.

Nu längtar jag verkligen efter våren och ljus i alla bemärkelser.

Minijogg

Det känns riktigt bra att få träna igen, även om jag av någon anledning är lite trött i benen. Igår blev det i allafall 3 km uppjogg+ 6x800 meters intervaller på löpbandet. Lite lagom tungt.

I morse var jag på ett 75 minuters boxpass, men det kändes inte så kul. Gruppträning (undantaget spinning) är inte riktigt min grej.

I morgon bitti ska jag och min äldsta son (5 år) ut på en liten minijogg. Vi planerar att springa runt kvarteret och han är väldigt angelägen om att ta med vatten, äpple och mackor.

- Mamma, jag är mycket snabbare än du fast du tränar så mycket, förklarade han idag.

Nåja, jag springer fortfarande ifrån treåringen :)

Vem är det som går och går...

...och går? Det är jag! Igår kväll firade jag att jag fick träna igen genom ett dubbelpass spinning! Riktigt kul! De steg som jag gick på dagen (runt 10 000) + omvandlingen av två pass spinning omvandlat gav en riktigt angenäm summa. Nu ligger jag på plats 11 av 385 deltagare i jobbets stegtävling. Idag blir det löpning. Trevlig helg!

Jag vill trääääääna!!!

Nu har det snart gått en vecka sedan jag opererade ögonen och därmed fick träningsförbud. Det är helt otroligt vilken abstinens man kan få av att vila när man är van att röra på sig mycket. Jag har så mycket överskottsenergi att det känns som om jag skulle kunna springa 7 mil. Dessvärre blir jag även väldigt rastlös och uttråkad när jag inte får träna (funderar till och med på att sortera papper i pärmar ikväll för att få utlopp för all energi). Men i morgon är det äntligen dags igen!

Spinn of hope

Jag blev tillfrågad av fröknarna på mina söners dagis om jag kunde vara med i deras lag på Spinn of hope. Spinn of Hope är ett 12-timmars spinningevent som hålls på många platser runt om i Sverige lördagen den 27 mars 2010. Överskottet från Spinn of Hope kommer i år att delas mellan de fem medverkande barncancerföreningarna, som i sin tur ser till att stötta de drabbade barnen och deras familjer lokalt. Självklart ska jag vara med! Inte nog med att jag får träna, jag får även göra det för en god sak. Jag trodde att vi skulle cykla hela dagen, men det visade sig att man delade upp de tolv timmarna :) Jag lyckades i alla fall boka upp mig ett dubbelpass mitt på dagen.

Tre dagar kvar...

...tills jag får träna igen. Åh vad jag längtar. Jag har precis kommit hem från ännu en långpromenad och stegräknaren visar 18 924 steg. Det har varit en bra dag och båda barnen är okej :)

Klippkort

Om någon missat det så har vi klippkort till akuten i den här familjen. Den här veckan har vi varit inne fyra gånger med min äldsta son pga. hans magproblem. Nu väntar vi på en besökstid hos specialisten och tills dess gäller det bara att stå ut. Han har inte varit på dagis på nästan fyra veckor, så hemmet börjar kännas minst sagt lite klaustrofobiskt. Jag tar långpromenader, djupandas och tittar efter vårtecken.

Lördagsgodis

Ikväll skipar jag melodifestivalen och ägnar mig åt riktigt bra underhållning, nämligen tidningen Outsides specialuygåva om marathon! Intresserad? Kolla här

Tävlingsdags!

Jag har precis blivit ägare till en ännu en stegräknare. Japp, det är dags för en ny stegtävling på jobbet. Jag ääääälskar tävlingar och mätbara resultat. Tävlingen börjar på måndag och sträcker sig över tre månader. Jag har ju träningsförbud fram till på onsdag, men promenader är helt okej enligt läkaren. Tror jag tjuvstartar redan ikväll med en långpromenad med Bulten.

Pojkmamma

Mina älskade pojkar

Många kvinnor och män vill gärna ha ett barn av samma kön som sig själv, dvs. någon som man kan relatera till och känna igen sig i. Jag har två söner och kan helt ärligt säga att jag är väldigt nöjd. Jag har alltid känt mig som en naturlig pojkmamma och trivs väldigt bra med det.

Egentligen vill jag inte dela upp barn i stereotypa könsroller, men min erfarenhet är att tjejer och killar faktiskt föredrar helt olika typer av lekar. Sedan jag fick mina pojkar har jag därför utvecklat en hel del nya färdigheter som t.ex:

Jag är grymt bra på att snabbt fälla ut lasersvärd och göra ljudeffekter
Jag kan skilja på Star Wars, Clone Wars och alla andra warstyper
Jag kan bygga och framförallt laga komplicerade rymdskepp av lego
Jag kan improvisera fram kortspel med barnens samlarkort (när vi använde Dinosurking-kort häromdagen frågade Maxi om jag levde när dinosaurierna fanns...AJ! Inte bra för min 30-årskris...)
Jag kan leka Star Wars (jag får oftast vara Leia, men emellanåt även gästspela som Obi-Wan Kenobi)

Lite mycket nu

Just nu är det lite väl mycket i våra lilla familj. Jag opererade ögonen igår (korrigerade synfel med laser), vilket känns väldigt bra. Samtidigt är tyvärr vår äldsta son sjuk vilket inneburit en del sjukhusbesök och oro. Det känns helt enkelt lite tungt. Jag har träningsförbud i en vecka pga. operationen och det passar faktiskt väldigt bra just nu när det är 100 % fokus på familjen som gäller.

Hong Kong!

Niclas syster Nina, min älskade svägerska, bor sedan ett en tid tillbaka i Hong kong. Vi har inte kommit iväg dit ännu, men nu har det blivit klart att de stannar minst två år till! Därför har jag och Niclas bestämt oss för att åka över någon gång i början av hösten :)

Det krockar visserligen med mitt planerade marathon i Berlin, men det finns ju måååånga andra utmaningar att ta sig an. Just nu väljer jag mellan att Lidingöloppet och Stockholm halvmarathon, två lopp som båda går i september.

I går...

...blev det 10 km löpning i någrolunda lugnt tempo på löpband. Benen kändes lite sega till en början, men efter ett tag flöt det på rätt bra. Ikväll tänkte jag springa 5 km tempo.

Rekord

Tror ni att jag skulle kunna ta den här killen i armhävningar...?

Jag slog förresten mitt armhävningsrekord med en (!) extra och nu klarar jag alltså 43 stycken i rad. Väntar med spänning på ett nytt försök när armarna fått vila ett tag från stavarna :)

Första passet sedan Öppet spår!

Jag har precis kommit tillbaka från mitt första träningspass sedan Öppet spår i söndags. Det blev mitt vanliga fredagspass; intervall-löpning varvat med styrketräning i jobbgymmet. Jag var lite segare än vanligt, men det kändes ändå helt okej och framförallt roligt!

Riktigt sliten

Idag är jag helt slut, men inte pga. långa skidlopp eller hårda löpintervaller. Nej, pga. sjuka små barn. Min yngsta son (3 år) har infektionsastma, vilket gör varje förkylning till en mindre katastrof. Inatt var det värre än vanligt. Runt halvtre fick han det värsta astmaanfallet någonsin och började samtidigt blöda näsblod. Han fick panik av både hostan och blodet, vilket gjorde allt ännu värre. Vi har en ganska avancerad inhalator hemma och lika mycket läkemedel som ett mindre apotek. Jag använde i stort sett alla luftrörsvidgande preparat, men det tog ett tag innan det släppte. Jag håller mig oftast lugn, men i natt var det nära att jag ringde ambulansen. Det finns ingenting värre än att se sina barn må dåligt.

Lycka är...

Av med skidpjäxorna och på med favoritskorna :)

....att få träna vad man man vill :) Nu behöver jag inte tvinga ut mig själv i skidspåret eller ha dåligt samvete för att jag springer istället för att träna armarna. Nu ser jag verkligen fram emot en härlig säsong med cykling och löpning!

Gröt, sömnbrist och adrenalin

Nu är jag trött på snö...

Nu har det ett tag sedan vi gick i mål i Mora och endorfinnivån har återgått till det normala igen. Kroppen känns helt okej, jag klarade mig ifrån elaka skavsår och magkramp. Några ordentliga blåsor lyckades jag få på händerna, men det märkte jag inte förrän jag stod i duschen efteråt :)

Så hur var det då? Jo, jag tycker att det var en enorm mental utmaning. Självklart var det jobbigt fysiskt att åka skidor i nio mil, men det krävdes även väldigt mycket psykisk styrka för att inte bryta ihop över skylten "Mora 78"...

Vi sov bara runt 4 timmar natten innan start pga. kaos vid vallningscentret och när jag kom i söndags kväll efter loppet hem väntade en febrig liten treåring. Det är först nu, en natt senare, som jag börjar komma ikapp med sömnen och har väl levt på adrenalin och lycka det senaste dygnet :)

Det mest intressanta med loppet var att lära sig hur man själv reagerar den här sortens utmaningar. Nu efteråt är det komiskt att tänka tillbaka på hur man diskuterade och motiverade sig själv. Ett knep var att försöka undvika att tänka på hur långt det var till Mora och istället fokusera på nästa kontroll. "Om 9 kilometer får jag dricka osv...". Det blev även tydligt hur mycket blodsockret påverkar energinivån. En kvart efter varje kontroll kände man sig på topp, för att en kvart senare sjunka igen.

Hur som helst; känslan på upploppet och när man gick i mål var värd varenda stavtag, stakning och frånskjut!

JAAAAAA!

Så här glad var jag också när jag gick i mål trots att jag inte vann :)

Vi gjorde det! Vi åkte de där mytomspunna nio milen mellan Sälen och Mora! Teresia var självklart snabb (08.07), men hon är ju ändå norrlänning och född med skidor på fötterna. För mig tog det lite längre tid (09.46), men jag har nog aldrig varit så stolt över någon prestation som jag är nu. Jag är verkligen genuint lycklig över att ha gjort det och att det är över!

Jag återkommer med en närmare beskrivning senare under dagen, nu måste jag jobba lite :)

Snart är det dags!

Väskan är packad, magen är pirrig och tävlingsnerven har börjat göra sig påmind. Allt är alltså precis som det ska! I morgon kl. 10 är det dags för avfärd till Mora. Äntligen!

Uppladdning, nedräkning och halsont

Vaknade i natt med halsont. Jag tror att all träning har gett mig ett ganska bra immunförsvar och jag har lyckats undvika både kräksjuka, influensa och förkylningar hela hösten. Men med tre dagar kvar till Öppet spår var det väl självklart att något litet virus skulle lyckas smita in...

Jaja, jag har iallafall påbörjat min kolhydratladdning och sitter precis med en stor flaska Vitargo framför mig. Jag gillar inte alls känslan av att vara kolhydratsvullen, men jag tror att de där extra glykogenförråden kan komma väl till pass i spåret.

Ännu ett pass på löpbandet...

...blev det i måndags. 12 km i lagom tempo och därefter 42 armhävningar på raken och lite situps. I morgon kväll tänkte jag åka 12 km skidor och det får bli det sista passet innan söndag

Ladda

Jag tog en sväng förbi Runners Store på lunchen och nu har jag allt jag kan tänkas behöva inför Öppet spår på söndag.

Ett helt vanligt telefonsamtal

Det skiljer bara drygt två år mellan mig och min storasyster och med undantag för en kritisk period i tonåren har vi alltid varit bästa vänner. Vi fick om möjligt en ännu bättre relation i och med att vi fick barn samtidigt. Mina söner och hennes döttrar är födda med bara några månaders mellanrum och har snarare en syskonrelation än beter sig som kusiner. Hon har även en son som snart fyller ett år och många i vår närhet är väldigt förvånade över att jag lyckades stå emot grupptrycket och nöjde mig med två barn. Vår relation förenklas mycket av att vi befinner oss i samma fas i livet och därmed har stor förståelse för varandras situation. Vem annars skulle orka med den här sortens samtal?

Telefonsamtal runt 07.49 en lördagmorgon

Jag: Hej...eller god morgon...(kokar gröt, släpper ut Bulten, plockar ur diskmaskinen och sätter på morgontv:n samtidigt) Har ni sovit gott?

Hon: Ja, jättebra. Minst två timmar i sträck. Belle blev rädd för Lills snarkningar så hon kröp ner hos oss. Ruben vaknade väl runt 4 och övade på att skaka galler i sin spjälsäng (kokar gröt och passar på att städa badrumsgolvet lite). Ni då?

Jag: Ja, jättebra. Jag fick sova i min säng ända till klockan 3 innan Wille vaknade av växtvärk. Niclas var ute några gånger med Bulten, han åt upp en barnsko igår och behövde väl kräkas. Jag undrar om han har fått bulimi eller nåt... AJ! Fan! (fäller ut killarnas lasersvärd med en snitsig enhandsröelse men råkar tappa telefonen en millimeter från gröten).

Hon: Mm...(lyssnar inte). Åh nej, nu har dem klätt ut Ruben till prinsessa igen och kör runt honom på den rosa disneybilen. Nej tjejer! Inte så fort! Var försiktiga med trollspöet så ni inte petar någon i ögonen!

Jag: Jaha, gulligt (har gått över till att sätta igång dagens första tvättmaskin). Killar!! Slåss inte med lasersvärden!!

Hon: Jaha, vad händer i helgen då? Nej Belle, du får inte bada nu! Belle klippte sig själv igår.

Jag: Toppen! Då slipper ni ju gå till frisören.

Hon: Apropå det, hur går det med killarnas vattenskräck och rädslan för att tvätta håret?

Jag: Jättebra. Vi löste det genom att raka av dem allt hår.

Maxi 5 år: Nu har vi apfrisyrer.

Wille 3 år: Mamma, maxi säger att jag är en apa!

Hon: NEJJ tjejer!!! Akta akvariet!! Fan, nu ramlade Ruben av bilen och har trasslat in sig tyllkjolen...

Jag: Just det, kanske borde städa akvariet...Batman ser ju inte ut längre...

Maxi 5 år: Mamma, det var inte Batman som dog, det var Spindelmannen. Willes fisk dog.

Wille 3 år: Är min fisk död??? Mamma vad är död?? Varför är han död??

Jag: Han dog för att pappa inte städade akvariet.

Hon: Vem har dött???

Jag: Spindelmannen dog häromdagen.

Hon: Jaha...NEJJ tjejer! Bär inte Ruben som en hängmatta, det gör ONT!!

Klick.

Bakbestyr

Min söta mamma ska ju följa med till Öppet spår som stöd. Jag bad henne lite försiktigt att fixa någon kolhydratrik middag och som den sanna matmor hon är tog hon sitt uppdrag på största allvar. Hon har inte bara lagat en enorm sats köttfärssås, utan även bakat två olika sorters powerbars som vi kan ha med oss i spåret. Jag tror det kommer bli en hit. Eller vad sägs om sega tranbärsrutor med vit choklad?

Igår...

...blev det 5 kilometer löpning + 55 minuter spinning. Alldeles lagom för att ruska av mig "sjukkänslan" hemma och förvandlas till en snäll, pigg och glad mamma igen.

Idag hann jag jobba exakt 15 minuter innan de ringde från dagis och det var dags att vabba igen. Oj oj, oj, vad ska man säga? Barn och deras baciller...

12.5 kilometer...

...på löpbandet hann jag med i dag. Har av någon konstig anledning börjat uppskatta långpass på löpband. Det är väldigt monotont och just därför även lite meditativt.

Män och deras gadgets

Familjens Svenssons nästa stora projekt (förutom alla mina lopp) är Niclas planerade vandring. Han och en kollega ska bege sig till norra Sverige i slutet av sommaren för att vandra och leva som ett med naturen i några dagar. Att leva som ett naturbarn verkar dock kräva en hel utrustning. Han har ägnat de senaste kvällarna åt att surfa runt bland extremt dyra vandrarkängor, tält, pannlampor och annat smått och gott.

Det här är dock inte första gången Niclas har ett nyfunnet intresse som kräver en hel del inköp. Hans tidigare hobbys i urval:

- Fridykning (och vanlig dykning). Vi har våtdräkter, cyklop och 4 par simfötter i garderoben...
- Minicoopers. En riktig bil på uppfarten och ungefär 20 dyra miniatyrbilar som pryder hyllan i vardagsrummet. Dessutom tvingade han iväg hela familjen på ett mini-cooper-luciatåg.
- Thaiboxning. Förrådet är fyllt med alltifrån lindor till svettiga boxningshandskar och någon form av judodräkt...
- Fotografering. Ett antal avancerade kameror med tillbehör samt lika många kameraväskor och stativ.
- Cykling. Han köpte inte 1 utan 3 nya cyklar förra säsongen...
- Helikoptrar. Han har ett antal stora radiostyrda helikoptrar och dessutom en simulator som han kan öva på under vintern. Jag håller tummarna varje gång han flyger eftersom varje krasch kostar en mindre förmögenhet.
- Klockor. Det enda intresset som är konstant.

Överraskning

Jag var hemma med sjuka barn hela dagen igår och hade ett starkt behov av att röra på mig när Niclas kom hem och bytte av mig vid sextiden. Jag hade inte bokat något pass utan åkte till SATS för att springa lite. Det slutade dock med ett dubbelpass på 9 km löpning + 55 minuter spinning! Jobbigt? Javisst! Men oj så pigg och glad jag är idag. Nu känner jag mig redo för en ny dag i sjukstugan :)

Kräkvarning

Just nu går livet i kräksjukans tecken. Båda barnen är sjuka och tvättmaskinen går på högvarv om man säger så...

Själv mådde jag också relativt illa efter det jobbiga intervallpasset i förrgår. Jag värmde upp i lugnt tempo 1 km för att sedan springa 6 x 1000 meter i tröskelfart. Riktigt jobbigt. Min kompis Mattias hade dock det ännu värre. Han siktar ju på 40 minuter på Premiärmilen och följer något väldigt avancerat program. Det var tempohöjningar hit och lutningar dit i ett galet snabbt tempo innan han blev så varm att han var tvungen att smita in i omklädningsrummet och svalka huvudet.

"Jaha, då förstår jag..."

Som ni säkert förstått av tidigare inlägg så har skidträningen känts tung och tråkig. I förrgår lånade jag Teresias skidor för att se om det skulle göra någon skillnad. HERREGUD!!! Det går inte att jämföra! Jag flög fram i spåret och åkte 2 mil utan att knappt bli törstig. Det kändes riktigt rolig för första gången och framförallt känns det nu troligtvis genomförbart att åka nio mil nästa helg.

Jag begav mig direkt till närmaste sportaffär och köpte nya skidor. Att åka på mina gamla hade varit som att springa marathon i Doc Martens kängor eller cykla Vättern runt med punka. Teresias pappa konstaterade redan innan jul att mina gamla skidor var alldeles för mycket uppruggade och därmed hade en för liten glidyta = tungt att åka. Jag borde lyssnat på en vis norrlänning redan för början...

Jaja, nu förstå jag i alla fall varför folk ser fram emot att åka skidor!

Spring i benen

När jag var knappt fyra år började jag och min syster på balett. Vi hade en fransk lärare som lärde oss konsten att göra plié och tilltalade oss mon cheri (men jag trodde att han sa monchichi). Det funkade faktiskt ganska bra, mycket tack vare att jag var vig som en gummimänniska på den tiden. Efter någon termin hade jag dock tröttnat på baletten och förklarade för min mamma "att jag hade alldeles för mycket hopp och spring i benen" för en så stillsam dans...

Springet i benet finns fortfarande kvar 27 år senare och det är få saker som gör mig så lycklig som att springa. Ikväll blir det tusenmetersintervaller på löpbandet :)

Berlin i bilder

En fantastisk minnesplats över förintelsens offer


Utsikt från hotellet






Niclas ville vila lite efter en lång dag på stan...


...så jag passade på att smita ner till hotellets gym och springa en mil


På väg ut på middag